Sommaren 2018 - den värsta på länge!
Skriven Av den | under Vardag


Det sägs ju att man inte ska tycka synd om sig själv, att man ska bita ihop oavsett, inte ta på sig någon offerkofta, bara på med leendet, tänka positivt och bara blicka framåt, men denna sommaren, för mig, har varit allt annat än njutningsfull och underbar. Den har helt enkelt varit hemsk och väldigt smärtsam.



Då mycket i denna historian är för privat för att delge i detalj, så kan jag väl kort säga att jag drabbades av en komplikation jag fick efter ett ingrepp. Det var den smärtsammaste upplevelsen jag har varit med om och trodde ett tag att jag inte skulle överleva. Jag har fått åka ambulans varit inlagd på sjukhus i två omgångar denna sommaren och sen åkt skyttetrafik med sjukresor där emellan för efterkontroller. Iman har fått köra mig i rullstol, då jag inte har kunnat gå! Jag har haft fri vätska i hela buken, bakom levern och i lungan, ja överallti buken, som kroppen inte ville ta upp, haft dränage i både lungan och magen som för övrigt satt fel och gjorde skitont, tappats på över 13 liter vätska, haft stora andningssvårigheter, ALLA mina prover har haft dåliga värden, jag har varit kraftigt illamående och spytt och spytt, varit uttorkad, haft svår att äta, haft misstänkt blodpropp i benet, som väl var "bara" var vätska, men har hela tiden haft en risk för att få blodpropp på grund av mitt tillstånd som jag dagligen tar sprutor för. Jag som hatar blodprov, har blivit stucken VARJE dag i flera veckor, tills dem till slut fick kalla in stickjouren, då jag var så sönderstucken! Ett helvete när de ska börja sticka på händerna och det spricker! Fy fan! Jag har inte kunnat gå ut en enda dag under hela sommaren, somnat direkt efter frukost och har i princip hela tiden varit sängliggande och haft noll energi. Det räckta jag skulle ta mig till taxin utanför porten och sen var jag totalt slut! Svetten har lackat! Har inte kunnat träffa någon eller ens orkat prata, då min röst nästintill försvann i flera veckor. Och till råga på allt så har det varit den fruktansvärt varmaste sommaren någonsin och har man redan andningssvårigheter, så är det inget paradis precis. Vi har haft över 30 grader i lägenheten och det har varit på panikgränsen.

Att bara ta mig två stationer till min vårdcentral med tunnelbanan, var ett jäkligt jobbigt äventyr och Iman fick vara min krycka hela vägen. Fick vila var tionde meter. Pensionärer gick om mig! Det var den enda gången jag tog tunnelbana på hela sommaren. Jag är fortsatt sjukskriven och har inte haft min sommarsemester ännu och jag måste erkänna att det har känts jäkligt svidande att se alla underbara vänners underbara semesterutfykter på sociala medier. Jag måste erkänna det! Även om jag inte missunnar någon något, men det har svidit lite och när man bara ligger rätt upp och ner är det svårt att undvika datorn, för att få tiden att gå. Netflix har dock varit räddningen många gånger!

SÅ med dessa upplevelser i bagaget, så tycker jag visst minsann att jag får tycka synd om mig själv! Ska jag vara ärlig, så har det också känts jävligt ensamt, även om många har hört av sig. När man ligger rätt upp och ner, sjuk, knappt kan röra sig, så kan man inte fly från sina tankar på något sätt. Och det hjälpte inte heller att ligga där på sjukhuset och bli påmind om hur fina pappa måste ha känt sig, sina sista månader i livet. Helt beroende av andra människor i ett mycket sjukt tillstånd. Det är fruktansvärt!

Fy fan vad livet måste uppskattas mer, då ALLT kan hända på ett ögonblick! Jag tar aldrig livet för givet!

Nu har ni fått en liten inblick i min sommar 2018 och när detta är över, kommer jag ta ut min semester! Oavsett när det blir. Blir nog mer en höstsemester för min del, men det gör inget. Som jag har längtat till hösten och den friska och krispiga luften. Jag hade aldrig klarat av att bo i ett land, där det är varmt året om. Jag hade blivit den mest grinigaste på jordklotet. 


 


[kommentera]